|
Till
minne av Disa!
Disa
finns inte längre hos oss... och min sorg är outhärdlig.. Varför?
2008-10-16
En kväll när jag kom åkandes hem från jobbet. i
mörkret.. skuttade något vitt längs vägkanten.. långt hemifrån.. jag
stannade och hoppade ur.. Ropade DISA och där kom du skuttandes fram
till bilen.. som du letat efter mig hela dagen. Kira, din nya
lekkamrat blev du aldrig riktigt kompis med och min tid för dig det
sista halvåret kanske var för liten när jag behövde jobba så mycket.
Där, där du var, var långt borta från hem och det
var även där vid bron man sett dig ligga.. Det var en sak jag alltid
sagt till mig själv "är det någonstans som risk finns för Disa är
det just vid bron där hon måste gå längs vägen och inte på sidan då
det är vatten nedanför och ingen sidokant, där kan någon köra på
henne, där kör bilarna alltid fort i kurvan" Där var också där du
låg och där du var den där kvällen..
Jag är så ledsen att jag inte fått se dig på så
länge, det har gått tre veckor nu snart, har hoppats på ditt
klagande jamande du alltid kom med, flera meter från huset när du
varit iväg en dag för länge i regn och rusk :).. Du gjorde dig
alltid hörd! Saknar dina Hej här kommer jag.
Kanske du letade efter mig igen, kanske ville du
inte vara hemma när Kira var hemma, jag vet inte.. men det sista jag
såg av dig var kvällen innan Daniela skulle komma från Schweiz, du
satt på altanen i mörkret och lekte med täcket jag hade på vädring..
Du satt där, sedan sprang du iväg..
Sen dess har jag inte sett dig, bara i mina
drömmar, där du alltid kom tillbaka..
Idag är en stor dag av sorg, lättnad att jag vet
att du inte är instängd någonstans MEN en sorg av att inte få ha
sett dig igen, inte kunna begrava dig eller ja, säga hejdå. DU var
borta när man skulle leta efter dig.. kanske rävarna har tagit dig
omhand eller någon människa som begravt dig.. jag vet inte.. Men i
mitt innersta vill jag bara veta att Du har det bra att Du på något
sätt visste.. eller ja.. att det finns en mening med att lilla Du
skulle resa iväg någon annanstans just nu.
DU hann precis bli två år.
_____________________
Till minne av Frasse, född 1997 c:a. Död 26 augusti 2008
Till minne av Frasse, född
1997 c:a. Död 26 augusti 2008.
Den sista februari 2001 var jag hos Föreningen Huskatten för att se
om det fanns någon trevlig familjemedlem för oss att ta hand om. Vi
var då en ganska stor familj som för första gången fann oss vara
helt utan (inte helt, vi hade en kanin) husdjur. Vår Boris, en
underbar katt hade somnat in nåt halvår innan.
Det fanns många trevliga katter som behövde hem men jag blev inte
förälskad vid första ögonblicket. En vuxen katt hade vi bestämt att
det skulle bli eftersom det ju finns så många som behöver hitta hem.
Jag var där ensam, för sex barn ska inte fatta såna beslut som
innebär en familjemedlem som kanske hänger med i tjugo år.
Medan jag vandrade runt och pratade med alla fina katter kom ett
telefonsamtal till henne (minns inte namnet) som förestår hela
föreningen. Jag hörde att hon lät oerhört glad och lättad. Det var
någon friskförklaring. Hon ville att jag skulle följa med in i
karantänen. Dit fick man normalt inte gå men det var någon hon ville
jag skulle träffa.
Redan innan dörren öppnades hörde jag höga bestämda rop och skrik
därifrån och hon förklarade att det här var en väldigt högljudd
herre som varit instängd i tre veckor eftersom han haft en enormt
svårbehandlad öronskabb. Hon öppnade en bur och en väldigt bastant
men mycket charmig och gåpåig herrkatt hoppade ur och gick bestämt
fram till mig och pratade hela tiden. Han såg mig rakt i ögonen och
det var tydligt att han visste vad det handlade om. Han ville följa
med mig hem. Han var onekligen lite kraftig, så reagerade alla som
såg Frasse första gången, men hon förklarade att han inte är fet.
Han har bara kraftig benstomme...
Jag använde sedan själv den frasen under alla år. :)
Jag fick Frasses historia i korta drag. Han hade hittats av en
familj i Skultuna som haft honom i garaget eftersom dom var
allergiska. Han hade fått mat och tak över huvudet men det hade
tagit tre månader eftersom det var kö på Huskatten. Under tiden hade
han varit hos familjens granne och lekt med deras kattungar som han
olyckligt nog smittat ner med öronskabb. När han väl kom till
Föreningen Huskatten hade man kastrerat honom och börjat behandla
mot skabben som dock krävde ett antal kurer. Veterinären hade också
undersökt honom noga. Man kunde konstatera att han hade ett antal
raser i sig, bla Perser, och att han var tre till fyra år gammal. Nu
var han äntligen frisk. Hon påpekade dock att den här herrn kunde
aldrig bli innekatt, han behövde få vara fri och ute när han ville.
Han hade skrikit konstant hela tiden i karantän.
Den första mars 2001 hämtade jag Frasse. Jag hade två av barnen med
medan de andra fyra och maken var hemma och väntade. Vi var fulla av
förväntan och hade förberett hemma med matskålar och leksaker. Vi
minns allihop hur Frasse släpptes ur reseburen och började gå
husesyn. Han var mycket bestämd och väldigt nöjd med att komma hem.
Det var tydligt att det var så han såg det, han kom hem.
Vi hade ett väldigt stort hus och han utforskade alla rum.
Han var också mycket noga med att hälsa ordentligt på alla.
På kvällen var jag väldigt nöjd över att han valde att sova hos mig
och maken. Vid frukosten dagen efter skröt jag lite och då började
det ena barnet efter det andra att protestera. Det visade sig att
han sovit hos oss alla. Han hade helt enkelt vandrat runt och sovit
en stund i varenda säng. Så typiskt Frasse!
Som vi blivit förvarnade gick det inte att hålla Frasse inne om han
inte ville. Han hade ett enormt frihetsbehov. På somrarna kunde han
vara borta i ett par veckor. De första åren letade vi, jag var sjuk
av oro, vi satte upp annonser i den lokala butiken och vi frågade
runt. Men han kom alltid tillbaka, rund och trind och välmående. Var
han varit får vi aldrig veta, kanske höll han till i nån ladugård
eller hemma hos någon, men hem kom han alltid. Det gick inte att ha
halsband på Frasse. Han var ju kraftigt byggd och katthalsband
fungerade inte. Jag köpte ett antal hundhalsband men dom satt aldrig
mer än en stund. Han tyckte helt enkelt inte om halsband och då var
det bara att ge upp.
Det blev skilsmässa och barnen blev stora och flyttade hemifrån.
Frasse följde med mig till ett mindre hus och det gick bra. Han var
otroligt trofast och blev min bästa vän genom allt som följde. Han
blev alltid lika glad när de vuxna barnen kom hem och hälsade på.
Det var så tydligt hur han kände att de hörde ihop.
Frasse tyckte väldigt mycket om människor. Det är så uppenbart att
han aldrig har blivit illa behandlad. Grannarna kallade honom
"polisen" för att han gärna gick omkring och höll koll på vad alla
gjorde. Jag har också fått höra att han gärna gick tillsammans med
dom, till soprum och till pizzerian, och pratade och ville ha en
relation.
Han var en oerhört social katt.
På sommaren 2004 fick vi tillökning. Jag ville egentligen inte ha
någon mer katt. Frasse var nöjd med att vara herre i huset. Men när
en bekant, av den sorten som tycker det är gulligt med kattungar,
bad mig som sista utväg så föll jag. Lilla Zelma var bara tre
månader och hade råkat väldigt illa ut. Hon var mager och rädd och
skulle bli skjuten(!) så på villkor att bekantingen steriliserade
mamman så tog jag henne. Hon är en väldigt fin katt på alla sätt och
vis men Frasse var inte glad. Det tog tid men till slut kunde han
acceptera henne och jag tror till och med att han tyckte ganska
mycket om henne.
I början fick hon inte sova i min säng. Där sov Frasse. Men med en
kattunges envishet väntade hon tills han sov och kröp närmare och
närmare och till slut sov hon hos oss. Jag kunde också se att han
tyckte om när dom åt ihop, och även om han skulle demonstrera hur
jobbig hon var så var det lätt att se att han faktiskt gillade när
hon lekte med honom också.
Så återförenades vi, min man och jag. Det var så tydligt hur glad
Frasse var över det. Han älskade verkligen sin familj. Det gick inte
att ta miste på. Alla somrar förut har han gett sig ut på luffen i
ett par veckor men den här sommaren blev det inte så länge. Jag
trodde att det kanske handlade om åldern, att han började bli trött,
men nu tror jag det kan vara så att han kände att familjen var
förenad.
I morse ringde en granne och hade sett en katt vid vägkanten som såg
ut som Frasse. Jag var hemma och var förkyld. Vilken tur! Jag
kastade på mig skorna och körde dit. På långt håll såg jag ju vem
det var, att det var våran Frasse som låg där. En bil stod parkerad
bredvid och en underbar tjej berättade att hon sett honom, stannat
och skulle precis ringa polisen eftersom han inte hade halsband. Jag
förklarade i mitt hysteriska tillstånd att han ju inte kan ha
halsband...att han är för bred för katthalsband och att jag gav upp
för att han tog av hundhalsbanden jag köpt... Det var väl då det
gick upp för mig. Frasse är död.
Han låg så fint vid vägkanten och även om jag kunde se direkt att
han var död så var det som han sov. Det måste gått oerhört snabbt.
Lite blod i mungipan men annars hel och fin. Jag stod där vid
vägkanten i säkert en halvtimme medan jag väntade på maken. Flera
underbara människor ville hjälpa mig. Men jag ville bara vara ensam
med Frasse. Jag hamnade nog i chock. Minns inte allt. Jag hade
aldrig trott att min livskamrat skulle sluta så. Alltid har jag sagt
att Frasse skulle bli gammal. Jag grät förstås men jag skällde på
honom också. Varför skulle han ut när han hade det så bra hemma. Vad
skulle han göra där när han hade allt han behövde och mer ändå. Och
jag kände den där uppgivenheten som man kan drabbas av när den som
står en närmast är borta för alltid
I telefon berättade maken att Frasse kommit hem på morgonen. Men att
han efter att ha ätit ville ut igen. Antagligen hade han hittat nåt
underbart råttbo eller nåt. Så han hade väl bråttom och var inte
vaksam när han skulle över vägen. Den väg han måste gått över
hundratals gånger... Jag vill gärna tro det. En sak jag vet säkert
är i alla fall att Frasse var lycklig när han dog. Och jag tror att
det gick snabbt och
att han aldrig han reflektera över det som hände.
Nu vilar han i trädgården. På sin favoritplats. Han låg där hela
sommaren, på dagarna när det var så varmt, i häcken där han hade
skugga. Vi ska plantera en fin liten buske där, en med små fina
blommor som påminner oss om vår underbara Frasse.
För vi ska aldrig glömma honom.
Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare utan min bästa vän.
Sorgearbetet har inte ens börjat, han skulle ju finnas i så många år
till. Men vi har ju Zelma kvar, även om hon är en helt annan person
och vi har en helt annan relation. Det kommer att finnas ett tomrum
länge länge. Aldrig ska jag glömma min allra närmaste vän och
kamrat.
Tack till Föreningen Huskatten för alla år vi fick med Frasse. Jag
har lärt mig att det inte är viktigt med en liten kattunge för att
knyta starka band. Man kan lika gärna ta hem en vuxen katt för att
få en stark familjerelation. Jag rekommenderar alla som vill ha en
katt att leta bland alla hemlösa katter som finns. Det handlar om
personkemi och kärlek.
Vila i frid älskade Frasse.
__________________________
Snoffsan
Du levde I 17 år. Du dog 6/5 2008 du
var så go och så kelig.
Kunde borsta dig i dagarna ända.
Kl 19 så somnade du in. Vi saknar dig så.. Jag hoppas att du
har det bra däruppe vid andra sidan regnbågsbron. Ta hand om
dina brorsor där uppe Sara och Bamse. Jag kallade dig för gullhönan.
Du kom för de minsta lilla när jag ropade på dig.
Jag fick träffa dig när du var liten. Rätt nyfödd var du då.
Du var med ner till sjön och fiskade med mig. Du kikade I hinken om
de fanns
fisk där.. Helst levande ville du ha.. Du fiskade själv upp ur
hinken. En
gång så ramlade du i hinken och du var inte rädd för vatten. Du
ville hoppa
i från bryggan när jag simmade lite.. Men jag simmade in och du fick
simma
lite in mot landet och du satte dig på bryggan och torkade dig.
Kram min lilla gullhöna
Matte Helen
________________________________________
Gosan
Till minne av Gosan!
Den 13 januari 2008 är det 2 år sedan
Gosan gick över regnbågsbron.
Jag tänker att du ligger i solen.
Myser. Kanske jagar en fjäril tafatt.
Eller springer fritt över en äng med glada skutt!
Gosan hittades på en parkering. Mager
och gravid. Du var en dam. Togs till Huskatten. Där man förlöste
dig, vilket var väldigt traumatiskt, för du var så mager. En kisse
överlevde. Personalen på Huskatten gjorde allt vad de kunde! Gosan
blev som en huskatt där. När jag kom dit, låg du över hela
skrivbordet. Ville gosa med alla! Spann så fort man tittade på dig!
Efter övertalning tog jag hem dit till mig,
tillsammans med Vipsan.
Gosan, du var min gosekatt! Hoppade
alltid upp i knät för att bli gosad med. Så fort jag satte mig ner
hoppade du upp i min famn! Jag var sjukskriven för
utmattningsdepression (gått in i väggen). Du gav mig så mycket
kärlek! Du gav mig så mycket gos! Sista veckan låg du och sov på
mitt bröst.
Du fick cancer i juvern och det spred
sig till lungan. Ville inte att du skulle lida.
Det var dags för dig att gå vidare in i katthimlen. Över regnbågens
bro.
Hos veterinären gav dom dig lugnande
och sedan en insomningsspruta. Men du försökte resa dig upp och
vände dig mot mig. Sedan gick du över bron. Det kommer jag aldrig
att glömma. Jag grät som ett barn.
Älskade Gosan. Jag namngav dig för att
du var så gosig. Jag kan fortfarande känna din lukt och hur din päls
känns när jag gosar med dig.
Du finns alltid hos mig!
Kram, Matte
_____________________________
Sigge
 
Vår älskade katt
Sigge......
Du kom till oss en aprildag 2001, då var du 1 år.
Du var så vacker i din silvergråa päls.
Du hette Silver när du bodde på Huskatten.
Du var den vackraste katt vi hade sett.
Du pratade mycket med oss.
Du ville ofta pussas och kela.
Du lät som en hel spinnfabrik.
Du ville gärna gå ut med husse i koppel och göra dina behov.
Du ville gärna ha kokt fisk av matte.
Du ville gärna vara ute på landet och sitta och spana i timtal
efter möss och gärna fånga dem.
Vi glömmer dig aldrig, du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.
Det gör så ont i oss att du inte finns längre.
Du rycktes ifrån oss alldeles för tidigt, i mars 2007.
Vi saknar dig!
Carina, Roland och
Elin 070913
_____________________________
Sotis
TACK, vår älskade
Sotis, för 13 underbara år!
Du finns för evigt i våra hjärtan, i våra tankar och på vår
näthinna.
Du var en mycket speciell kisse!
Matte Marita och
Husse Åke
_____________________________
Alty
Till minne av
Alty, min söta rara katt som hastigt gick bort den 11/8-07.
Kommer alltid sakna dina små hyss, dina pratstunder du hade med mig.
Kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Du är nu i katthimlen med
alla andra katter,
leker och har det bra.
RIP Alty Född:
17/10-2003, bortgången 11/8-2007
Husse Jonas
_____________________________
Stefan
Stefan Du va Ute
å strosade ensam å inge värme hade du.
Du följde me min granne lite överallt å Fick träffa mig när jag såg
dig.
Du va så kelig å go. Du ville gosa I dagarna ända..
Synd att du inte klarade av detta med infektionen å chocken så
skulle
du få komma in å gosa Hur mycke du ville..
Men nu så har du
bra där uppe slipper va Ute I kylan å dö.
UT av mig och min granne så Fick du heta Sotis å de kommer du
alltid å göra. Jag kommer å sakna dig enormt och lika så min grannne...
ta hand om dig nu och lek så mycke du vill lika så kela.
Helst så hade du fått vara här hos mig å kela å gosa me min vovve.
För du visade ingen rädlsa för min hund.
Du va bara 2 år när jag å grannen tog in dig.
Du gosade me mig innehos grannen när vi hade tatt in dig..
Kram på dig och ta vara på dig.
Kela så mycke du vill nu där uppe..
Kram din vän Helén,
Ulla och min sambo Håkan
_____________________________
Felicia
Min älskade lilla
katt Felicia lämnade mig med ett stort hål av saknad idag. Hon kom
som åttaåring till mig och på bara några dagar var hon min katt. Hon
efterlämnar många roliga minnen och jag kommer aldrig att sluta
sakna henne. Men hon fick 6 goda år, fulla av god mat, kärlek och 3
näbbmöss sista sommaren. Ínnekatten blev jägare. Så vila i frid, min
lilla älskling, hoppas du har det bra i katthimlen, tillsammans med
alla kompisar som finns där.
Från matte Eva
_____________________________
Zoltan
Till Minne av Zolle
blev jag medlem i Huskattens förening.
Han förändrade mitt liv genom att ge mig så mycket kärlek, helt
kravlöst.
ZOLTAN
Min älskade Zolle
Folk säger att du ”bara” var en katt
Men för mig var du mycket mer
Du är i mina tankar dag som natt
Du var min älskade vän
Du var så fruktansvärt speciell
Du hade din envishet och tjurighet
Och då fick du ta så mycket skäll
Jag älskade dig så
Du var så gosig och mjuk
Men plötsligt en dag var du så trött
Och det gick så fort när du blev sjuk
Du tappade lite vikt
Du fick cancer, manglint lymfom
Matte blev så chockad
Du hade ju inga direkta symptom
Men så en dag
Fick jag ta mitt tragiska beslut
Veterinären sa att
Det fanns inga fler vägar ut
Jag kämpade så
För att du skulle komma hem igen
Du är hemma nu
Min älskade fyrfotade vän
Men nu måste matte ta ett nytt beslut
Om din begravning och plats
Helst vill jag ha dig i livet igen
Min älskade Zolle, min underbara katt
Tiden har gått
Och jag har din syster Selma kvar
Hon är ledsen och jamar efter dig
Hon är numera allt jag har
Min älskade Zolle
Du som ”bara” var en katt
Hur kommer det sig då
Att jag gråter efter dig varje natt?
Min älskade Zolle
Ingen sa att det skulle kännas så här
Att kärleken till dig och din syster
Är så stark att det i mig skär
Det går inte en dag utan
Att jag tänker på dig
Inte en dag utan att jag gråter
Att din bortgång sätter ärr i mig
Saknaden och smärtan är så enorm
Jag önskar att jag kunde förklara
Men alla andra tror att det går över
Att man tills slut bara låter det vara
Men det har gått 1,5 år
Och jag fortfarande inte funnit tröst
Jag kan inte ens tillåta begrava dig
Jag försöker komma över dig först
Men inget, älskade Zolle
Har tagit mitt hjärta så hårt att själen brast
Inget har satt spår i mig så djupt
Att ärren har etsat sig fast
Alla tror att mitt liv går vidare
Och visst gör de det
Men den stora sorgen i mitt hjärta Zolle,
Den är och förblir min hemlighet
Zoltan 19 oktober
1996 - 24 juni 2004
Vi saknar dig så,
Matte Cecilia & Din Syster Selma
_____________________________
Musse
Jag kan inte höra
dina steg på morgonen mer när du kommer in i
mitt sovrum och vill att jag ska vakna.
Du kan inte krypa under täcket för att ligga bredvid mig och känna
värmen.
Du kan inte krypa upp i min famn och därefter sitta på mina axlar
och lukta på mitt hår mer.
Jag kan inte se dig leka eller sitta i solen som du älskade att
göra.
Vi kan inte prata med varandra mer så som vi brukade göra.
Min lilla soulmate, min lilla älskling, jag hoppas du har det bra nu
och ligger och
njuter under solen.... så som du älskade att göra.
Musse 1998-06-01 -
2005-03-17
Från matte Camilla
_____________________________
Paulina
Det har nu gått
ett år sedan min älskade lilla Paulina dog.
Ett år fyllt av oändlig saknad och sorg. För en som inte har djur,
kan det tyckas konstigt att man kan sörja så men för mig var inte
Paulina ”bara” ett djur, hon var en underbar liten katt med
underbara egenskaper. Vart jag än gick så följde hon efter och hon
väckte matte väldigt tidigt på morgnarna med sitt lilla knorrande
och så gick hon fram och tillbaka på golvet, allt för att få upp
mig. När jag väl kom upp så var allt bra och hon hoppade upp i
sängen och somnade om.
Hon och hennes underbara syster Paula var som ler och långhalm, de
var systrar och när de var endast 7 veckor var det menat att de
skulle dö. De var utkastade och skulle ha dött om inte min dåvarande
sambo kommit förbi och sett dessa små rädda ungar och tog dem med
hem och på den vägen blev det. De fick ett hem och mycket kärlek och
trygghet.
De kom att bli mina älskade katter, idag har jag Paula kvar och hon
är mitt allt, min tröst, min glädje och min bästa vän. När jag var
tvungen att åka med Paulina till veterinären, efter att ha fattat
mitt svåraste beslut så kändes det som om mitt hjärta skulle brista
av sorg. Paulina blev sjuk och det fanns inget jag kunde göra, jag
önskar jag kunde trollat men jag är bara en vanlig människa som fick
ta ett svårt beslut. Du hann inte bli 3 år men vi fick två underbara
år med dig.
Att sitta framför datorn och skriva detta är svårt nog men jag vill
säga Paulina att matte och syster Paula tänker på dig varje dag och
vi saknar dig.
Vi vet att du vakar över oss och det känns bra.
Ha det gott min älskade lilla ”loppa” var du än är.
Från matte Yvonne
och syster Paula
_____________________________
Blå
Till minne av vår
katt Blå skänker vi 1.000:- till Föreningen Huskatten.
Emma och Stuart Shirran och katten Nemo
_____________________________
Rulle, älskade lille
vän,
jag saknar dig så mycket än.
Ett helt år har snart gått,
men saknaden har ingen ro fått.
När en kisse inte finns mer
tänker jag: ”lyckan mot den kissen ler”.
För den döda kissen nu hos dig är.
Hos dig Rulle, som vi alla höll så kär.
För att hedra minnet av dig,
överlämnas en gåva ifrån mig.
Så föreningen kan hjälpa fler av dem
som är frusna, hungriga och utan hem.
Marita, en av dina mattar på Huskatten
Vår älskade huskatt RULLE.
Du föddes ute av en
förvildad mamma och när du kom till oss var du mycket, mycket rädd.
Efter en tid förstod du dock att vi var snälla och ville dig väl. Du
provade att bo hos en dam, men du var olycklig där och längtade bara
tillbaka till oss. Därför fick du komma hem igen, vilket var en
lycka för både dig och oss. Du blev vår älskade Gulle-Rulle - kelig
och go´.
När en ny kisse kom
ut från karantän, var du alltid den förste som gick fram och hälsade
välkommen och alla katter sökte sig till dig när de kände sig rädda,
osäkra eller bara ville ha en varm, go´ famn att krypa in i. Du tog
emot alla med öppna tassar (kattungar eller vuxna, det spelade ingen
roll) och du låg ofta och höll om någon annan kisse. Låg du i en
korg skulle ofta andra katter försöka tränga sig ner, vara nära dig.
Plötsligt och
oväntat, den 21/12 -03, lämnade du oss. Trots att sorgen och
saknaden är svår, är vi tacksamma att ha fått lära känna dig - du
var mycket speciell. Vi kommer aldrig att glömma dig, Rulle, och vi
saknar dig enormt mycket!
Vi ses igen vid
Regnbågsbron, älskade lille vän.
Alla dina mattar och
hussar på Föreningen Huskatten genom matte Marita |