hurkanman

Den 28 juli 2006 ringde upphittare av en katt på Önsta Gryta. Katten var skadad och mager, sades det. Då jag hade en plats ledig i karantän bestämdes att vi skulle mötas vid Konsum-butiken och att jag skulle ta katten till katthemmet eller direkt till veterinär, om det var behov av det. Jag hade nämligen en veterinärstid bokad ungefär samtidigt. Upphittaren bodde alldeles i närheten av butiken.

När jag kom till mötesplatsen var där en mindre samling människor, alla mycket upprörda och ledsna. Katten hade hunnit dö på den korta stund det tog för dem att åka för att möta mig. Det var, i och för sig, en anledning till att vara ledsen, men det var inte det som gjorde dem så väldigt upprörda - det var tillståndet den lilla kroppen befann sig i.

Under mina år som föreståndare för katthemmet har jag sett det mesta när det gäller illa medfarna och vanvårdade katter - trodde jag. Men synen som mötte mig nu var nog det värsta jag sett. Den lilla kroppen fullkomligt böljade - på alla ställen det fanns kött eller muskler kryllade det av mask och larver. En ridå av flugor slog emot mig. Att katten levt med detta var en outhärdlig tanke. Katten var också fullkomligt utmärglad.

Katten lades i en väl tillsluten plastpåse och jag körde direkt till veterinären för att lämna den till kremering. Veterinären blev illa berörd och ville inte öppna påsen för kontroll om katten var id-märkt utan detta gjordes genom plastpåsen. Katten var inte id-märkt.

På kvällen höll jag öppet på Huskatten och då ringde en kvinna som påstod att grannar sagt att jag hämtat hennes katt tidigare på dagen. Hennes katt hade varit hemma kvällen innan och var alltså inte försvunnen. ”Nej”, sa jag, ”jag har inte hämtat din katt. Den katt jag hämtat idag måste ha varit försvunnen länge”. Ingen katt som ser ut som den gjorde kan ha en ägare - trodde jag! Efter en ganska lång stund insåg jag att katten faktiskt var hennes! Jag blev fullkomligt rasande och samtalet avbröts väldigt snabbt.

Grannar till kvinnan ringde också senare på kvällen. De kunde bl a berätta att de redan i vintras talat med kvinnan och sagt att hon måste ta katten till en veterinär, eftersom den hade stora sår på kroppen och var mager. Hon hade svarat att det var för dyrt.

Efter en, i stort sett, sömnlös natt och när jag lugnat ner mig ringde jag upp kvinnan dagen efter. Jag förklarade att jag bara måste få veta hur en människa som hon tänker. Hon berättade bl a att katten hette Sara och var 20 år gammal. På min fråga varför hon inte kontaktat veterinär svarade hon att ”det var dyrt” och att det var ”plågsamt för Sara att åka till veterinären”! Dessutom, sa kvinnan, var det alltid ”så mycket flugor runt Sara”! Anledningen till att detta kunde hon inte förstå! Att hon var skuld till att Sara långsamt plågats ihjäl höll hon inte med om. Hon kunde heller inte inse att Sara åts upp sakta - levande.

Naturligtvis är kvinnan polisanmäld för djurplågeri. Djurskyddsinspektören är informerad och djurförbud är på gång för kvinnan. Det kommer inte att hjälpa lilla Sara, men denna kvinna skall aldrig mer få ha ett djur.

Marita Åberg Föreståndare på Föreningen Huskatten